För många som utsatts för våld i nära relation utgör akutsjukvården den första kontakten, vilket gör omhändertagandet i denna miljö betydelsefullt. Syftet med detta arbete var att beskriva patienters upplevelser att bli omhändertagna inom akutsjukvård vid våld i nära relation.

Metoden utgjordes av en icke-systematisk litteraturöversikt med induktiv ansats. Datainsamlingen genomfördes genom strukturerade databassökningar samt kompletterande manuella sökningar. Femton originalartiklar inkluderades efter noggrann urvalsprocess och kvalitetsgranskning. Analysen genomfördes enligt en integrerad analys där meningsbärande enheter identifierades och sammanfördes till teman.

Resultatet visade att våldsutsatta patienter upplevde att fokus i akutsjukvården låg på synliga fysiska skador, medan psykiskt och emotionellt stöd var begränsat. Omhändertagandet från vårdpersonalen hade stor betydelse för känslan av trygghet, tillit och viljan att berätta om våldet. En stressig vårdmiljö, brist på avskildhet och tidsbrist upplevdes som hinder för ett gott omhändertagande. Det framkom att ett lugnt, respektfullt och empatiskt omhändertagande samt att värna om den våldsutsattas integritet kunde stärka tryggheten. Detta ökade möjligheten att våldet uppmärksammades eller avslöjades av de våldsutsatta.

Slutsatsen är att akutsjukvårdens omhändertagande spelar en avgörande roll för våldsutsattas upplevelser och möjlighet att få hjälp i situationen. Ett personcentrerat förhållningssätt där akutsjukvården utgår ifrån våldsutsattas unika behov är centralt för att främja en god vårdrelation och fortsatt vårdsökande.

For many individuals exposed to intimate partner violence, emergency care constitutes the first point of contact, making the care provided in this setting particularly significant. The aim of this study was to describe patients’ experiences of being cared for within emergency care in situations involving intimate partner violence.

The method consisted of a non-systematic literature review with an inductive approach. Data collection was conducted through structured database searches complemented by searches done manually. Fifteen original articles were included following a rigorous selection process and quality appraisal. The analysis was conducted using an integrated analysis in which meaning units were identified and grouped into themes.

The results showed that individuals exposed to violence experienced that the focus in emergency care was primarily on visible physical injuries, while psychological and emotional support was limited. The approach and attitude of healthcare professionals were of great importance for feelings of safety, trust, and willingness to disclose the violence. A stressful care environment, lack of privacy, and time constraints were perceived as barriers to good care. It emerged that a calm, respectful, and empathetic approach, as well as safeguarding the integrity of the person exposed to violence, could enhance feelings of safety. This increased the likelihood that the violence was recognized or disclosed by those affected.

The conclusion is that the approach of emergency care staff plays a decisive role in individuals’ experiences of care and their opportunities to receive help in the situation. A person-centred approach, in which emergency care is based on the unique needs of individuals exposed to violence, is essential to promote a good care relationship and continued care-seeking.