Background

HIV remains a major global public health concern, requiring lifelong treatment and preventive efforts. Although effective treatment and prevention exist, Indonesia is still far behind achieving global HIV targets, with stigma, limited awareness, and unequal access to care continuing to hinder progress. In this context, NGO healthcare workers, especially nurses, often serve as the first point of contact for people at risk of or living with HIV, playing a key role in health promotion, education, and supporting treatment adherence.

Aim

The aim of this study was to describe non-governmental (NGO) health care workers’ experiences of working with HIV-prevention in Bali, Indonesia.

Method

This qualitative study, based on semi-structured interviews, was conducted at an NGO in Bali, Indonesia. Six interviews were carried out with healthcare personnel actively working with HIV prevention. Participants were recruited through purposive and snowball sampling. The interviews were transcribed, and the data was analysed using inductive content analysis.

Results

The results were organized into two main categories: Barriers and facilitators to HIV prevention and Supportive strategies used by NGO healthcare workers. Key barriers included limited awareness, fear of disclosure, and cultural or religious obstacles, while facilitators involved improved access to prevention services and increasing societal openness. Supportive strategies centred on trust-building, adherence support, and educational efforts including counselling.

Conclusions

The study highlights how HIV prevention is shaped by complex cultural, social, and structural factors. Culturally sensitive strategies, such as trust-building, tailored education, and the use of digital platforms, can support engagement and improve outcomes, especially among key populations. These findings may inform nursing interventions in similar contexts where social norms and limited access remain major barriers.

Bakgrund 

HIV är fortsatt ett stort globalt folkhälsoproblem som kräver livslång behandling och förebyggande insatser. Trots att det finns effektiv behandling och prevention ligger Indonesien fortfarande långt efter i att uppnå globala HIV-mål, där stigma, begränsad kunskap och ojämlik tillgång till vård fortsätter att hindra framsteg. I detta sammanhang fungerar vårdpersonal vid icke-statliga organisationer, särskilt sjuksköterskor, ofta som första kontakt för personer som lever med eller riskerar att smittas av HIV. De spelar en viktig roll i hälsofrämjande arbete, undervisning och stöd till behandlingsföljsamhet.

Syfte

Syftet med denna studie var att beskriva vårdpersonals erfarenheter av att arbeta med HIV-prevention inom en icke-statlig organisation (NGO) i Bali, Indonesien.

Metod

Denna kvalitativa studie, baserad på sex semi-strukturerade intervjuer, genomfördes vid en NGO på Bali, Indonesien. Sex intervjuer genomfördes med vårdpersonal som aktivt arbetade med HIV-prevention. Deltagarna rekryterades genom ändamålsenligt urval och snöbollsurval. Intervjuerna transkriberades, och det insamlade materialet analyserades med hjälp av induktiv innehållsanalys.

Resultat

Resultaten organiserades i två huvudkategorier: Hinder och möjliggörare för HIV-prevention samt Stödjande strategier som används av vårdpersonal inom NGO. Hinder var begränsad kunskap, rädsla för att bli avslöjad samt kulturella eller religiösa influenser, medan möjliggörande faktorer innefattade förbättrad tillgång till preventiva insatser och en ökad öppenhet i samhället. De stödjande strategierna fokuserade på att bygga förtroende, främja behandlingsföljsamhet och bedriva utbildningsinsatser, inklusive rådgivning.

Slutsats

Studien belyser hur HIV-prevention formas av komplexa kulturella, sociala och strukturella faktorer. Kulturellt anpassade strategier, såsom att bygga tillitsfulla relationer, ge individanpassad utbildning och använda digitala plattformar, kan stärka delaktighet och förbättra vårdutfall, särskilt bland nyckelpopulationer. Dessa resultat kan ligga till grund för omvårdnadsåtgärder i liknande sammanhang, där sociala normer och begränsad tillgång till vård utgör stora hinder.