Bakgrund

Våld i nära relation är ett omfattande samhällsproblem som leder till allvarliga fysiska, psykiska och sociala konsekvenser för utsatta individer. Sjuksköterskor träffar sannolikt ofta personer som utsätts för våld, men tecken på våldsutsatthet kan vara diffusa. Trots att patienter sällan själva berättar om våldet, är de i regel positiva till att tillfrågas om våld i vårdsammanhang. Riktlinjer uppmanar sjuksköterskor att fråga patienter om våldsutsatthet och hälso- och sjukvården har pekats ut som en viktig arena för att hjälpa våldsutsatta personer. Samtidigt finns indikationer på att sjuksköterskor inte alltid frågar patienter om våld i nära relation.

Syfte

Syftet var att beskriva faktorer som påverkar huruvida sjuksköterskor frågar patienter om våld i nära relation.

Metod

En icke-systematisk litteraturöversikt genomfördes i databaserna PubMed och CINAHL. Sökträffarna gallrades baserat på urvalskriterier samt kvalitetsgranskning. Slutligen kvarstod ett urval om 12 vetenskapliga artiklar. Studiernas samlade resultat analyserades med hjälp av integrerad dataanalys.

Resultat

Två teman utarbetades: Faktorer som skapar möjlighet för att fråga patienter om våldsutsatthet och faktorer som utgör hinder för att fråga patienter om våldsutsatthet. Möjliggörande faktorer framkom i form av att frågor om våld var sjuksköterskans arbetsuppgift, att sjuksköterskan hade kunskap om våld och att verksamheten hade tydliga rutiner. En god relation med patienten, personligt engagemang och egna livserfarenheter möjliggjorde också frågor om våld. Hindrande faktorer utgjordes av att sjuksköterskor inte ansåg att frågor om våld var professionens ansvar. Sjuksköterskor hindrades av hög arbetsbelastning, avsaknad av riktlinjer och brister i organisationen. Ytterligare hindrande faktorer var kunskapsluckor, fördomar och personliga rädslor.

Slutsats

Frågor om våld i nära relation behöver tydligare implementeras som sjuksköterskans arbetsuppgift och professionens kunskap är i behov av fördjupning. Med rätt praktiska förutsättningar och organisatoriskt stöd kan sjuksköterskan, genom en god relation till patienten, möjliggöra fler samtal om våldsutsatthet.

Background

Intimate partner violence is a societal issue resulting in serious physical, psychological, and social consequences for affected individuals. Presumably, registered nurses often encounter individuals who are subjected to intimate partner violence, but signs are often subtle. Patients rarely disclose the violence themselves but are receptive to being asked about it. According to guidelines, nurses are encouraged to ask patients about violence, and the healthcare sector has been identified as a critical arena for helping victims. However, evidence suggests that nurses do not always ask patients about intimate partner violence.

Aim

The study aimed to describe factors that influence whether nurses ask patients about intimate partner violence.

Method

A non-systematic literature review was conducted in the databases PubMed and CINAHL. Search results were filtered based on selection criteria and quality assessment. In the end, 12 scientific articles were selected. The collective results of the studies were analyzed using integrated data analysis.

Results

Two themes were developed: Factors that facilitate asking patients about exposure to violence and factors that serve as barriers to asking patients about exposure to violence. Facilitating factors were that questions about intimate partner violence was the nurse's duty, that nurses had knowledge about violence and clear routines within the organization. A good relationship with the patient, personal commitment and personal life experiences also facilitated asking. Barriers included that nurses did not consider questions about violence to be their responsibility. Nurses were hindered by stress, lack of guidelines, and organizational deficiencies. Additional barriers were gaps in knowledge, prejudices, and personal fears.

Conclusions

Screening for intimate partner violence needs to be more clearly integrated as part of the nurse’s area of responsibility, and the profession's knowledge requires further development. With the right practical conditions and organizational support, nurses, through a good relationship with the patient, can facilitate more questions about exposure to violence.