SAMMANFATTNING

Hjärtsvikt är ett livslångt sjukdomstillstånd som påverkar det dagliga livet hos patienten. Trots att behandlingen vid hjärtsvikt har utvecklats och förbättrats de senaste åren, ökar antalet patienter som drabbas av hjärtsvikt. Egenvård har en betydande roll vid behandling av hjärtsvikt, vilket ställer höga krav på patientens följsamhet till egenvårdsåtgärder. Egenvård vid hjärtsvikt omfattar åtgärder för att bibehålla hälsa och välbefinnande trots kroniskt sjukdomstillstånd. Egenvårdsåtgärder innefattar följsamhet till medicinering, kost, motion samt monitorering av symtom som kan tyda på försämring av tillståndet. Bristande följsamhet till egenvård vid hjärtsvikt kan leda till nedsatt livskvalitet och ökad andel av återinläggningar på sjukhus.

Syftet med studien var att undersöka patienters följsamhet till egenvårdsåtgärder vid hjärtsvikt, med frågeställningen att undersöka om det fanns någon statistisk skillnad mellan följsamhet till egenvård vid hjärtsvikt och bakgrundsvariablerna kön, ålder, civilstatus samt antal år med diagnosen hjärtsvikt.

En kvantitativ ansats tillämpades i studien och en enkätundersökning genomfördes med egenvårdsenkäten "Europeiska beteendeskalan för egenvård vid hjärtsvikt". Bakgrundsvariabler lades till i enkäten. Av totalt 72 tillfrågade patienter på utvald hjärtsviktsmottagning besvarade 55 patienter (76 %) enkäten.

Resultatet visade att 53 (96 %) av patienterna med hjärtsvikt som deltog i studien hade hög följsamhet till sin läkemedelsbehandling. Resultatet visade även att följsamhet till begränsat dagligt vätskeintag var hög då 36 (65 %) av studiens deltagare var följsamma till påståendet. Endast 22 (40 %) av studiens deltagare hade hög följsamhet till regelbundet fysisk aktivitet. De manliga deltagarna motionerade regelbundet i statistisk signifikant högre grad än de kvinnliga deltagarna då 18 (53 %) av männen och fyra (19 %) av kvinnorna motionerade regelbundet (p<0,05).

Patienter med hjärtsvikt har hög följsamhet till läkemedelsbehandling men låg följsamhet till de livsstilsförändringar som krävs. Att informera mer om betydelsen av den icke- farmakologiska behandlingen vid patientbesöken kan bidra till ökat intresse för egenvård och livsstilsförändringar hos patienten. Mer fokus bör läggas på betydelsen av fysisk aktivitet vid hjärtsvikt, särskilt hos den kvinnliga populationen med hjärtsvikt. Om begränsningar föreligger hos kvinnor med hjärtsvikt, i form av andra samtidiga sjukdomar och hög ålder, är det av stor vikt att vårdpersonalen identifierar dessa begränsningar. Detta för att hjälpa patienten att utöva någon form av fysisk aktivitet regelbundet.