Bakgrund

På akutmottagningar är arbetsbelastningen hög med ett stort antal patienter som söker vård för tillstånd med varierande allvarlighetsgrad. Prioritera och bedöma patienter är en essentiell del av akutsjukvården. Utöver detta spelar sjuksköterskor en betydande roll i omvårdnadsarbetet med såväl patienter som närstående. När en patient plötsligt avlidit på akutmottagningen ska dess närstående informeras och tas om hand. En av de svåraste uppgifterna som kan behöva utföras är att delta när ett dödsbesked ska lämnas till närstående. Det kan vara särskilt påfrestande då dödfallet inträffat plötsligt vilket kan vara emotionellt krävande för samtliga involverade. Om tankar och känslor som uppstår inte bearbetas kan det leda till att det övriga arbetet och privatlivet påverkas negativt. Det finns olika typer av stöd som bör tillämpas i olika situationer för att stötta sjuksköterskor i arbetet med närstående. Forskning visar att det för sjuksköterskor är oerhört betydelsefullt med stöd i nämnda situationer, trots detta tillgodoses inte det behov som finns.

Syfte

Syftet var att beskriva hur sjuksköterskor upplever mötet med närstående till patienter som plötsligt avlidit på en akutmottagning.MetodEn kvalitativ intervjustudie genomfördes. Sex sjuksköterskor med erfarenhet av akutsjukvård mellan sju månader och 20 år intervjuades. Samtliga arbetade på akutmottagningar i Stockholmsområdet när studien genomfördes. En semistrukturerad intervjumetod tillämpades och intervjuerna spelades in med hjälp av en ljudupptagare. Intervjuerna transkriberades för att sedan analyseras med en kvalitativ innehållsanalys.

Resultat

Inför mötet med närstående hade sjuksköterskorna olika strategier för att förbereda sig, bland annat genom att åsidosätta de egna känslorna för att kunna fokusera på de närstående och deras känslor. Det finns olika sätt att organisera arbetet med de närstående på akutmottagningarna, ett system som beskrevs var närståendemottagare, ett annat vara att avsätta en person för uppgiften. Sjuksköterskorna beskrev hur krävande arbetet med de närstående kan vara och att deras privatliv kunde påverkas av att de inte fick utlopp för de känslor och tankar som kunde uppstå. De betonade vikten av att de fick stöd och hjälp innan, under och efter mötet för att det skulle bli tillfredsställande för samtliga. Stödet från kollegor framställdes som mest betydelsefullt och mer utbildning önskades.

Slutsats

Det emotionella stödet anses vara viktigast och inkluderar samtal med kollegor, chefer, kuratorer och familj. Det praktiska stödet tycks inte vara lika värdefullt i det akuta skedet men utbildning gällande möten med närstående i kris är en essentiell del för det långsiktiga arbetet. Sjuksköterskor på akutmottagningar är i behov av mer strukturerat arbete kring stödfunktioner för att förebygga att de känslor och tankar som kan uppstå ska ha en negativ inverkan på arbetet och även för att värna om det personliga välmåendet. Beroende på bland annat arbetslivserfarenhet, personliga egenskaper och tidigare upplevelser finns ett varierande behov av stöd vilket bör uppmärksammas för att främja en positiv utveckling på arbetsplatsen