Bakgrund

Ett barn som föds före påbörjad graviditetsvecka 37 räknas som för tidigt född och det kan då bli aktuellt att barnet vårdas på en neonatalavdelning. Inom neonatalvården ses föräldrarna som den viktigaste resursen i omvårdnaden av barnet och deras medverkan är avgörande för barnets framsteg i utvecklingen. Graviditeten kan ses som en tid att vänja sig vid tanken på sitt framtida föräldraskap. När ett barn föds tidigare än beräknat kan därför föräldrarna känna stress och oro över att snabbare än väntat kastas in i sina föräldraroller. Sjukvårdspersonalen på neonatalavdelningen ska sörja för såväl mammans som pappans delaktighet i omvårdnaden, vilket kan ske genom att introducera känguruvård samt ge stöd och information i den kris som föräldraparet går igenom. Pappans delaktighet i omvårdnaden av det för tidigt födda barnet är en viktig hörnsten i både barnets utveckling men även i pappans anknytningsprocess till barnet. Pappan på neonatalavdelningen kan känna osäkerhet, hjälplöshet och brist på kontroll och upplevelsen bidrar till stress och oro för den nyblivna pappan. Upplevelsen kan också resultera i svårigheter finna sig i sin nya roll som pappa.

Syfte

Att beskriva pappans upplevelse av att ha sitt för tidigt födda barn inneliggande på en neonatalavdelning.

Metod

Metoden som tillämpades var semistrukturerade kvalitativa forskningsintervjuer då fokuset låg i att undersöka den enskilda individens upplevelse av tiden på neonatalavdelningen. Sex intervjuer med pappor till barn födda i graviditetsvecka 24-31 genomfördes. Intervjuerna spelades in och transkriberades varpå texterna analyserades med stöd av kvalitativ innehållsanalys.

Resultat

Papporna beskrev att i skedet runt och efter förlossningen upplevde de känslor av chock och brist på kontroll. Genom att ta på sig en praktisk roll och söka information om för tidigt födda barn samt om förloppet i stort kunde delar av den förlorade kontrollen återfås. I detta skede förekom känslor av distans som yttrade sig genom svårigheter att knyta an till barnet samt att komma till insikt med att barnet var deras. Under vårdtiden upplevde papporna ökad känsla av anknytning till barnet i takt med ökad delaktighet i omvårdnaden. En av de bidragande faktorerna till ökad anknytning, stärkta band till barnet och ökad känsla av att vara pappa var känguruvård. Papporna hade under vårdtiden ett behov av tydlig, rak och ärlig information och stöd från vårdpersonalen. Upplevelsen kunde beskrivas som en känslomässig berg-och-dalbana där stress och oro blandades med glädje och lättnad. De flesta papporna kunde efter allt de gått igenom ändå hitta positiva företeelser som kommit utav den tidiga födseln. Exempel på detta kunde vara stärkta familjeband, större ödmjukhet och nytt perspektiv på livet. Andra positiva aspekter beskrevs vara bättre anknytning till och närmare relation med barnet.

Slutsats

Pappan på neonatalavdelningen är i behov av kontinuerlig information om förloppet samt att känna sig delaktig i omvårdnaden. Genom ökad delaktighet ökar pappans anknytning till barnet vilket i efterhand kan generera positiva upplevelser och stärka honom i sin papparoll.