Bakgrund: Önskan om att fortplanta sig är grundläggande för de allra flesta. I Sverige beräknas cirka 10-15 procent par vara ofrivilligt barnlösa. Den vanligaste bakomliggande orsaken till infertilitet är könssjukdomar. Även åldern har betydelse för möjligheten till att bli gravid och att skjuta upp barnafödandet till senare i livet kan orsaka infertilitet. Ofrivillig barnlöshet medför vanligen psykiska påfrestningar som med tiden kan leda till ohälsa. En fertilitetsbehandling kan vara både fysiskt och psykiskt påfrestande och bristfällig kunskap eller bristande empati och engagemang hos vårdpersonal har påvisats påverka infertila kvinnors välbefinnande negativt. Barnmorskan fyller en central roll på en fertilitetsklinik och inom mödravården och det är därför viktigt att barnmorskor har kunskap kring ämnet för att kunna bemöta dessa kvinnor på ett professionellt sätt.  

Syftet med magisteruppsatsen var att i ett stickprov av infertila kvinnor undersöka andelen av olika upplevda sinnesstämningar och olika önskemål om stödåtgärder under tiden för utredning av barnlöshet samt därefter hur de bemöttes på MVC. 

Metod: Magisteruppsatsen har sammanställts utifrån delar ur en enkätstudie som tidigare genomförts på en fertilitetsklinik i Stockholm år 2012. Den ursprungliga enkätstudien var genomförd som en tvärsnittsstudie med kvantitativ ansats. För datainsamling tillämpades semistrukturerade slutna frågor med möjlighet att kommentera sina svar. 199 kvinnor besvarade enkäten. De slutna frågorna ur enkäten som bearbetades i denna uppsatts har analyserats deskriptivt och presenteras i en tabell och fyra stolpdiagram. En manifest innehållsanalys genomfördes för att sammanställa de öppna kommentarerna tillhörande frågeställningarna och dessa redovisas i tre stolpdiagram.

Resultat:  Flertalet av de infertila kvinnorna i studien uppgav att de känt sig aktiva och

entusiastiska under det föregående året av utredning och behandling. En del kvinnor tillämpade egna strategier för att hantera sin situation. Att få möjlighet till att tala med en psykolog ansågs viktigt. En del kvinnor föredrog ett individuellt stöd medan andra önskade delta i en gruppaktivitet. För flertalet av kvinnorna i studien upplevdes övergången till mödravårdscentralen (MVC) oproblematisk och smidig och de upplevde att de blivit bemötta som normala eller som en i mängden. Dock uppgav 42 av kvinnorna att övergången till MVC varit kaotisk och 45 kvinnor önskade att fertilitetskliniken hade haft en egen MVC. 

Slutsats: Sinnesstämningen i samband med utredning och behandling av infertilitet var subjektiv och individuell och kunde grunda sig på tidigare erfarenheter och förutsättningar. Behovet av stöd och vilken form av stöd som önskades såg olika ut beroende på individens önskemål och situation. Kvinnorna i studien var mer nöjda med fertilitetskliniken än mödravården både vad det gäller vårdpersonalens kunskaper och bemötande. Barnmorskans attityd, kunskap och bemötande ansågs bristfällig av kvinnorna i studien vilket kunde påverka välbefinnandet. Studien visade förbättringspotential för barnmorskans bemötande och kommunikation med kvinnor som genomgått IVF och sökt vård på MVC. För att kunna bistå med trygg vård och ett professionellt bemötande av dessa kvinnor är det av betydelse att barnmorskan har kunskap och kännedom om dessa kvinnors situation och behov.