Intimt partnervåld är ett globalt hälsoproblem som skapar lidande för ett stort antal kvinnor över hela världen. Det leder till stora kostnader ekonomiskt och socialt både för kvinnan och för samhället. Intimt partnervåld har allvarliga fysiska och psykiska hälsokonsekvenser som ofta leder till att kvinnan behöver söka upp sjukvården. Många gånger är det sjuksköterskan på akutmottagningen som först möter kvinnan utsatt för intimt partnervåld. Det ingår i sjuksköterskans ansvarsområden att lindra lidande, förebygga sjukdom, återställ och främja hälsa. För att kvinnorna ska kunna få den omvårdnad och hjälp de behöver är det viktigt att hälso-och sjukvårdspersonal på akutmottagningar kan identifiera kvinnor utsatta för intimt partnervåld.

Syftet var att beskriva faktorer på en akutmottagning som försvårar identifiering av kvinnor som utsatts för intimt partnervåld.

Metoden som användes var en litteraturöversikt. Artikelsökningarna gjordes i databaserna CINAHL, Pub Med samt med manuell sökning. Datainsamlingen resulterade i 17 vetenskapliga artiklar med både kvantitativ och kvalitativ metod. Data analyserades med integrerad dataanalys.

Den integrerade analysen resulterade i kategorierna “ Hindrande faktorer hos hälso-och sjukvårdspersonal” och “Hindrande faktorer hos den utsatta kvinnan”. Huvudfynden i faktorer hos hälso-och sjukvårdspersonal var kompetens, arbetsmiljö och personliga hinder. De innefattade brist på utbildning och kunskap, stressig arbetsmiljö och attityder. Huvudfynden i faktorer hos den utsatta kvinnan var rädsla, mötet med sjukvården och kontrollförlust. Rädsla för vedergällning och att bli dömd av hälso-och sjukvårdspersonal, akutmottagningens miljö och förövarens kontroll var hinder hos den utsatta kvinnan som försvårade identifieringen på akutmottagningen.

Slutsatsen är att det finns faktorer som hindrar hälso- och sjukvårdspersonalens möjligheter att identifiera kvinnor utsatt för intimt partnervåld. Utbildning i ämnet skulle kunna öka förståelsen och medvetenheten hos hälso-och sjukvårdspersonal. Det skulle kunna leda till förändringar i attityder och riktlinjer som kan förbättra omvårdnaden för utsatta kvinnor.