Takotsubo kardiomyopati (TK) är ett syndrom som uppvisar liknande symtom som vid en akut hjärtinfarkt. EKG-bild och hjärtskademarkörer i serum kan också tala för en akut hjärtinfarkt men vid kranskärlsröntgen påvisas normala kranskärl. I Sverige diagnostiseras cirka 600 personer årligen med TK och företrädelsevis är det postmenopausala kvinnor som drabbas. Forskning om syndromet pågår men avsaknad av tydliga evidensbaserade behandlingsstrategier både inom den akuta och sekundärpreventiva vården kan leda till ett icke optimalt omhändertagande av denna grupp patienter. Sekundärprevention syftar till att personen drabbad av sjukdom skall ges förutsättningar att förhindra och/eller skjuta upp återinsjuknande. Sjuksköterskor som träffar dessa personer i hjärtrehabilitering efter diagnos TK är en viktig del för framtida livssituation för den drabbade och att belysa erfarenheter hos dessa sjuksköterskor kan vara av intresse för vidare sekundärpreventiv omvårdnad av patienter med TK.

Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenhet och upplevelser av sekundärpreventiv omvårdnad vid Takotsubo kardiomyopati.

Metoden var en kvalitativ intervjustudie där data samlades in genom att intervjua sju sjuksköterskor arbetande på hjärtmottagning dit patienter med TK blev kallade för återbesök. Intervjuerna genomfördes med stöd av en semistrukturerad intervjuguide utformad av författarna. Den insamlade datan transkriberades och analyserades sedan med kvalitativ innehållsanalys.

Resultatet av sjuksköterskornas erfarenhet trädde fram i tre kategorier, ”Behov av kunskap och kompetens för att kunna tillgodose behov av information”, ”Önskan om individanpassad sekundärprevention” och ”Brist på evidensbaserad omvårdnad”. Sjuksköterskornas upplevelser var att det främst var kvinnor som drabbades av TK och att livssituationen för dessa innan insjuknandet var fyllt av stress. Sjuksköterskorna upplevde även att patienterna hade det tufft i efterförloppet med kvarvarande besvär med trötthet, andfåddhet och stor oro. Sjuksköterskorna kände att de inte hade tillräckligt med kunskap om TK, dess behandling och dess naturalförlopp Detta skulle kunna härledas till otydliga riktlinjer och att det saknades evidensbaserade strategier för ett optimalt omhändertagande. Tankar och önskemål om förbättringsarbete kring denna patientkategoris sekundärpreventiva omvårdnad framkom.

Denna studies slutsats blev att sjuksköterskornas erfarenheter av sekundärpreventiv omvårdnad vid TK är att det behövs utvecklas evidensbaserade riktlinjer för omvårdnaden. Sjuksköterskorna upplevde patientgruppen som en skör grupp med stort behov av stöd i eftervården och de kunde känna en viss otillfredsställelse av att inte kunna möta patientens behov beroende på avsaknad av tydliga riktlinjer. Sjuksköterskorna var engagerade och intresserade av patientgruppen och såg potential för förbättringsarbete och förordade ett multidisciplinärt samarbete för att samla största möjliga erfarenheter kring dessa patienter.