Varje år dör barn intrauterint efter att graviditeten har nått 22 fullgångna veckor. I Sverige föds det cirka 400 till 450 dödfödda barn per år och majoriteten av dessa dödsfall sker i graviditetens sista trimester. Intrauterin fosterdöd kan orsakas av flera olika komplikationer såsom infektion och nedsatta funktioner i placenta eller navelsträng. För föräldrar som mister sitt barn intrauterint är det psykisk påfrestning. Glädje och förväntningar ändras till sorg och förtvivlan. Det ställs krav på barnmorskans självkännedom, självreflektion, empati och färdighet i mötet med dessa föräldrar.

Syftet med denna studie var att beskriva omhändertagande av föräldrar efter att de fått besked om att deras väntade barn dött intrauterint.

Litteraturöversikt användes som metod, både kvalitativ och kvantitativ forskning granskades och analyserades av författarna med hjälp av integrerad dataanalys. Relevant material söktes i CINAHL, PubMed och PsycInfo. Detta resulterade i 18 vetenskapliga artiklar, publicerade 2003–2018.

Resultatet presenteras i sju kategorier: Diagnos och Besked; Födelse och närmsta tiden efter; Minnen; Religion och Kultur; Uppföljning och stöd från sjukvård och anhöriga; Obduktion och Önskemål från föräldrar. Kategori Födelse och närmsta tiden efter, innehåller tre underkategorier: Förberedelser och förlossning, Att möta sitt barn och Avsked. Det primära behoven som föräldrarna uttryckte var vård, kommunikation och information på individnivå, läkarens och barnmorskans genuina och empatiska omhändertagande av både föräldrar och det dödfödda barnet.

Slutsatsen av denna studie visar att intrauterin fosterdöd innebär en förtvivlan och föräldrarna kan hamna i chock, läkare och barnmorskor har ett stort ansvar att bemöta och vägleda föräldrarna i den specifika situation de befinner sig i. Hur föräldrarna blir bemötta och omhändertagna kan ha långvariga konsekvenser på deras hälsa. Då samhället ändras och kulturella olikheter ökar har sjukvården ett ansvar att tillgodose kulturella aspekter i vården.