Bakgrund   

Personer med intellektuell funktionsnedsättning förekommer i hela vårdkedjan och har ofta större vårdbehov än övriga befolkningen, men har historiskt blivit exkluderade inom hälso- och sjukvården. Det finns föreställningar om att personer med intellektuell funktionsnedsättning inte förmår vara delaktiga i sin vård eller fatta egna beslut rörande sin hälsa. Autonomi är ett centralt begrepp inom omvårdnad där sjuksköterskan har ett ansvar att främja och underlätta autonomi för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Dock finns indikationer på att konsensus saknas bland sjuksköterskor gällande innebörden av autonomi och hur den ska respekteras.

Syfte

Syftet var att belysa faktorer som kan påverka autonomi hos personer med intellektuell funktionsnedsättning i omvårdnadssituationer.

Metod

Studien genomfördes som en litteraturöversikt. Databassökningen gjordes i Cinahl, PubMed och PsychINFO. Femton vetenskapliga artiklar inhämtades, vilka efter kvalitetsgranskning och analys inkluderades i resultatet.

Resultat

För att förstå behoven hos personer med intellektuell funktionsnedsättning behövde omvårdnadspersonalen besitta kunskap om flertalet kommunikationsstrategier. Brist på information om den egna hälsan medförde svårigheter för personer med intellektuell funktionsnedsättning att fatta autonoma beslut. Samtidigt upplevdes omgivande faktorer såsom tidsbrist påverka vårdrelationen och utvecklingen av autonomi negativt. Omvårdnadspersonal upplevde också en konflikt mellan att vårda och att respektera autonomi. Brist på kunskap, men också fördomar och negativa attityder gentemot personer med intellektuell funktionsnedsättning, medförde att de inte gjordes delaktiga i sin vård eller uppmuntrades ta egna beslut. 

Slutsats

Autonomi bör betraktas som något som utvecklas i relation till andra människor. Omvårdnadspersonal behöver utökade kunskaper om intellektuell funktionsnedsättning för att omvårdnaden ska förbättras och autonomin främjas.