Bakgrund

Trots att personal inom hälso-och sjukvård enligt lag är skyldiga att göra orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa görs relativt få anmälningar inom vuxenpsykiatrin. Essensen inom den psykiatriska vården är vårdrelationen mellan sjuksköterska och patient där kommunikation och patientens delaktighet är av stor betydelse. I sjuksköterskans professionella ansvar ingår att upprätta och behålla en god vårdrelation med sin patient samtidigt som barnperspektivet måste beaktas och skyldigheten att utföra en anmälan vid oro ska följas.

Syfte

Syftet var att beskriva hur sjuksköterskor,inom vuxenpsykiatrisk öppenvård, erfar och upplever att göra orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa.

Metod

En kvalitativ studie där åtta sjuksköterskor verksamma på psykiatriska öppenvårdsmottagningar i Stockholms län intervjuades för att besvara studiens syfte. Insamlad data analyserades genom kvalitativ innehållsanalys.

Resultat

Resultatet presenteras utifrån kategorierna faktorer som påverkar orosanmälan och omvårdnadsperspektivet vid orosanmälan. Sjuksköterskorna i vår studie beskriver att en orosanmälan som leder till stöd för familjen hjälper patienten att fokusera på sin egen behandling. Barnperspektivet måste alltid vara i fokus samtidigt som sjuksköterskan ska sträva efter att med hjälp av kommunikation, tillit och patientens delaktighet behålla och stärka vårdrelationen. Tidigare erfarenhet och stöd från kollegor i teamet skapar trygghet i sjuksköterskans utförande av orosanmälan.

Slutsats

Resultatet i vår studie tyder på att en orosanmälan i de allra flesta fall bidragit till något positivt i den fortsatta vårdrelationen mellan patient och sjuksköterska. Genom kommunikation och patientens delaktighet kan sjuksköterskan inom den vuxenpsykiatriska öppenvården bidra till att en orosanmälan inte bara leder till att utsatta barn får stöd och skydd, utan också att patienten kan fokusera på sin egen behandling och att den essentiella vårdrelationen bevaras.