Kranskärlssjukdom anses vara en av de vanligaste dödsorsakerna i världens höginkomstländer och kan idag även benämnas som en folksjukdom som drabbar personer i alla åldrar. Sjukdomen är komplex och delas oftast in i stabil angina pectoris och akut koronart syndrom [AKS]. Riskfaktorer som t.ex. högt blodtryck, höga blodfetter och rökning ökar risken avsevärt för att drabbas av kranskärlssjukdom eller att återinsjukna. Fokus på att reducera dessa riskfaktorer kan förbättra överlevnad, minskar risken för nya kardiovaskulära händelser samt kan förbättra livskvalitén. Det grundar sig bl.a. i sjukvårdens sekundärpreventiva arbete där information och kunskap om riskfaktorer kan leda till livsstilsförändringar. Hjärtrehabiliteringssjuksköterskans roll innebär bl.a. att utbilda och vägleda patienten till livsstilsförändringar utifrån ett personcentrerat förhållningssätt och ett individuellt stöd som kan generera hälsofrämjande fördelar.

Syftet var att undersöka om patienter med angina pectoris genomfört livsstilsförändringar efter att ha medverkat i ett sekundärpreventivt behandlingsprogram samt beskriva deras upplevelse av den givna informationen.

En empirisk intervjustudie med kvalitativ ansats användes, där intervjuer av sju informanter utfördes med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide. Alla informanter hade nydiagnostiserats med angina pectoris, deltagit i hjärtskola och haft uppföljningssamtal hos hjärtrehabiliteringssjuksköterskan. Det insamlade intervjumaterialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys på en manifest nivå.

I resultatet framträdde fyra kategorier; beteendeförändring, önskan om personcentrerad vård, kunskap om att tillämpa egenvård och livsstilsförändringar kan ge hälsorelaterad livskvalitet. Första kategorin ”Beteendeförändring” beskrev önskan om förändringar, dels av redan invanda vanor men även skapandet av nya hälsosamma vanor. Det framkom en ökad medvetenhet kring hälsofrämjande vanor men de upplevdes vara svåra att bibehålla och därför fanns en önskan om mer uppföljning från hjärtrehabiliteringspersonal. Nästa kategori var ”Önskan om personcentrerad vård”. Det var önskvärt att den information och utbildning som tillämpades skulle vara personcentrerad och individanpassad då förutsättningarna och behoven hos informanterna var olika. Det kunde då ge trygghet och möjlighet att hantera sin sjukdom men det grundade sig i att det skedde återkoppling från bl.a. hjärtrehabiliteringssjuksköterskan. Nästa kategori, ”Kunskap att tillämpa egenvård” beskrev vikten av information. En välinformerad patient med sjukdomsinsikt gjorde mer livsstilsförändringar och bibehöll dom. Det gav även en motivation till delaktighet i sin egenvård men där kunskap saknades eller informationen inte nått fram gav det motsatt resultat. Den sista kategorin som framträdde var ”Livsstilsförändringar kan ge hälsorelaterad livskvalitet” där betydande faktorer var ett ökat välmående till följd av god psykosocial hälsa. Att stärka känslan av god livskvalitet genom ett helhetsperspektiv.

Denna studie visar på att sekundärprevention kräver en personcentrerad vård som utgår från den enskildes behov och förutsättningar. Det grundar sig i en individuell behandlingsplan med en anpassad information som skapar förutsättningar för delaktighet och kunskap och som sin tur kan leda till livsstilsförändringar. Men det kräver även kvalitetsutveckling med tydligare riktlinjer och rutiner kring uppföljning och återkoppling.