Förmaksflimmer är en sjukdom som innebär uppenbara risker och behöver förebyggas och behandlas enligt riktlinjer. Vissa personer har inga symtom alls medan andra upplever symtom som kan påverka det dagliga livet. Sjukvårdspersonal behöver ha god kännedom om sjukdomen och hur den kan påverka hjärtats funktion. Personer som får diagnosen förmaksflimmer behöver få information som ger en fördjupad kunskap om sjukdomen och de behandlingsalternativ som finns. I sjuksköterskans dagliga omvårdnadsarbete ingår, att i samråd med läkare, ge en individuell, återkommande information utifrån patientens individuella förutsättningar. En bättre förståelse om sjukdomen kan ge ökad delaktighet i vård och behandling som i sin tur kan leda till en ökad förmåga för en bättre egenvård hos personer med förmaksflimmer.

Syftet var att belysa information som ges till personer med förmaksflimmer-utifrån patient och sjukvårdspersonals perspektiv.

Metod som valdes var litteraturöversikt. Denna metod kan skapa möjligheter och ge bred översikt av olika artiklar som finns inom området. Till arbetet genomfördes sökning via PubMed och Samsök. Fjorton artiklar valdes ut som svarade på syftet.

Resultatet visade att informationsinnehållet i vissa fall var lika. Hur informationen skulle ges visade det sig vara väldigt individuellt. Om en individualiserad, återkommande, muntlig och skriftlig information gavs och att det fanns tid till frågor under informationstillfället kunde en ökad förståelse uppnås hos patienten. Användandet av utbildningsprogram, elektroniska eller icke elektroniska, påverkade kunskapsnivån om sjukdomen och vilken risk det innebär att ha förmaksflimmer. Programmen ökade följsamheten när det gällde den rekommenderade behandlingen och ökade delaktigheten i den egna vården.

Slutsatsen visade att, genom att utforma ett arbetssätt där patienter gavs information vid upprepade tillfällen, både muntligt och skriftligt upplevde patienten en ökad förståelse av sin sjukdom. En del sjukvårdspersonal, främst sjuksköterskor men även en del läkare, använde sig av olika strukturerade hjälpmedel vid informationstillfället som ett komplement och resulterade till en mycket positiv effekt. Patienterna upplevde att de gav dem en bättre förståelse av både sjukdomen och den behandling som rekommenderades. Det skapade förutsättningar för patienten till en ökad delaktighet i den vård och behandling som krävdes. Då en fördjupad kunskap infann sig hos patienten ökade benägenheten för egenvård hos patienten.