Bakgrund: Självskadebeteende är ett problem som ökat i samhället. Personer med självskadebeteende som söker vård upplever ofta att de blir bemötta av stigmatiserande attityder och att de inte blir sedda som individer. Vårdpersonal uppger att de saknar kunskap om självskadebeteende och att detta bidrar till ett fördomsfullt bemötande gentemot patientgruppen. Stigmatisering kan få personer med självskadebeteende att känna sig mindre värda. Detta kan utgöra hinder för en tillitsfull relation mellan dem och vårdpersonal. Genom att sammanställa aktuell forskning kan det bidra till en ökad medvetenhet om hur vårdpersonalens bemötande påverkar personer med självskadebeteende.  

Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva hur personer med självskadebeteende upplever bemötandet inom hälso- och sjukvården. 

Metod: En icke-systematisk litteraturöversikt som baserades på 18 vetenskapliga originalartiklar med kvalitativ eller mixad metod. Artiklarna samlades in från databaserna PubMed, CINAHL och PsycINFO. Samtliga artiklar har kvalitetsgranskats utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet. Resultatet sammanställdes och analyserades med en integrerad dataanalys.

Resultat: Vid sammanställning av resultatet identifierades fyra huvudkategorier; Negativt bemötande, Positivt bemötande, Upplevelser av vårdmiljön samt Önskemål till vårdpersonal. Resultatet visade att personer med självskadebeteende ofta upplevde ett stigmatiserat bemötande från vårdpersonal. Upplevelser av negativt bemötande ledde till känslor av skam och minskad tillit. Ett empatiskt och fördomsfritt bemötande, där de blev sedda som unika individer, beskrevs som betydelsefullt för personer med självskadebeteende.

Slutsats: Denna litteraturöversikt belyste betydelsen av ett professionellt bemötande. Utbildningar om självskadebeteende och kommunikationsstrategier kan bidra till en ökad förståelse och kunskap om patientgruppen. Detta kan i sin tur främja ett bemötande där sjuksköterskan och personer med självskadebeteende möts på ett mellanmänskligt plan. 

Background: Self-harm is a problem that has increased in society. People with self-injurious behavior that seek care experience that they are often met with stigmatizing attitudes and that they are not seen as individuals. Healthcare staff state that they lack knowledge about self-harm and that this contributes to a judgmental attitude towards the patient group. Stigmatization can make people who self-harm feel less valuable. This could hinder a trusting relationship between them and healthcare staff. By compiling existing research, it could contribute to an increased awareness of how interactions with the healthcare staff affect people with self-injurious behavior.

Aim: The aim of this study was to describe how people with self-injurious behavior experience the interaction within healthcare.

Method: A non-systematic literature review based on 18 original scientific articles using a qualitative or mixed method. The articles were collected from the databases PubMed, CINAHL and PsycINFO. All articles underwent a quality review based on Sophiahemmet University's assessment document for scientific classification and quality. The results were compiled and analyzed using an integrated data analysis.

Results: When compiling the results, four main categories were identified; Negative interaction, Positive Interaction, Experiences of the healthcare environment and Wishes to healthcare staff. The results showed that people with self-injurious behavior often experienced a stigmatizing attitude from healthcare staff. Experiences of negative interactions led to feelings of shame and distrust. People with self-injurious behavior described that an empathic and non-judgmental encounter, where they were seen as unique individuals, was of great importance.

Conclusions: This literature review showed the importance of a professional approach. Education about self-injurious behavior and communication strategies can contribute to further understanding and knowledge of the patient group. This, in turn, can promote interactions where the nurse and people with self-injurious behavior meet on an interpersonal level.