SAMMANFATTNING

Inom hälso- och sjukvården överförs en stor mängd kritisk information om patienter mellan många olika individer, yrkeskategorier och verksamheter dygnet runt. Informationen riskerar att oavsiktligen bli ändrad eller missförstådd varje gång den överförs från en person till en annan, vilket kan bidra till att skador och missöden drabbar patienter i vården. En effektiv kommunikation med information som överförs korrekt i alla led är en förutsättning för god och säker vård. Genom att kommunisera med hjälp av en strukturerad modell som SBAR, där S står för situation, B står för bakgrund, A står för aktuellt och R står för rekommendation, kan kommunikationen förbättras och säkerställas vid informationsutbyte genom att fokusera på huvudbudskapet och undvika att fastna i detaljer. Syftet var att undersöka sjuksköterskors erfarenheter av att kommunicera och att överrapportera med hjälp av SBAR prehospitalt och hospitalt. Studien är empirisk vilket bygger på en undersökning av verkligheten och grundar sig på erfarenheter av verkligheten. Metoden som användes var kvalitativ med inslag av kvantitativ deskriptiv statistik. Designen som användes var en tvärsnittsstudie. Datainsamlingen gjordes med webbenkäter som skickade till 100 stycken sjuksköterskor som arbetade inom akut-, vård-, och serviceavdelning på ett sjukhus i Mellansverige. Data bearbetades med kvalitativ innehållsanalys samt med deskriptiv statistik. Resultatet illustrerades med hjälp av diagram och svaren från de öppna frågorna presenterades i löpande text som tydliggjorde hur sjuksköterskorna upplevde användandet av SBAR som kommunikationsverktyg. De flesta sjuksköterskor hade fått en genomgång eller muntlig information om SBAR som kommunikationsverktyg före införandet. De flesta ansåg sig självlärda och hade övat tillsammans med sina kollegor vid de dagliga överrapporteringstillfällena. Några sjuksköterskor var tveksamma till om de hade den kunskapen som behövdes för att kunna använda SBAR på rätt sätt och flera önskade mer utbildning och information. Många av sjuksköterskorna tyckte att det var lättare att rapportera och att få rapport enligt SBAR då alla rapporterade på samma sätt. Detta minskade riskerna för att misstag begicks och patientsäkerheten och tryggheten hos personalen upplevdes ha ökat. Generellt ansågs SBAR ha en bra struktur vilket gav en röd tråd vid rapporteringen och många sjuksköteskor ansåg att det var viktigt att alla rapporterade på samma sätt för att få en bra struktur och stablitet. Några sjuksköterskor tyckte att rapportering enligt SBAR var krånglig med många steg och inte alls bättre än som de hade rapporterat tidigare. Sjuksköterskor som arbetade prehospitalt upplevde SBAR som överflödigt och föredrog andra rapporteringsverktyg som de redan hade. Slutsatsen var att de flesta sjuksköterskor som använder SBAR som kommunikationsverktyg upplever generellt en ökad trygghet med bättre struktur och mer saklig informativ fakta som överrapporteras. Mer träning/övning och information med handledning behövs till sjuksköterskor för att få ett så enhetligt sätt att rapportera på som möjligt.