PURPOSE: This study aimed to explore correlations between insulin-degrading enzyme (IDE) and markers of metabolic function in a group of patients diagnosed with type 2 diabetes mellitus (T2DM) or Alzheimer's disease (AD) and metabolically healthy volunteers.

METHOD: We included 120 individuals (47 with T2DM, 9 with AD, and 64 healthy controls). Serum levels of IDE were measured with commercial kits for ELISA. Differences in IDE levels between groups were analyzed with non-parametric ANCOVA, and correlations were analyzed with Spearman's rank correlations. We also investigated the influence of age, sex, and the use of insulin on the correlation using a non-parametric version of partial correlation.

RESULTS: Patients diagnosed with T2DM had higher IDE levels than patients diagnosed with AD and healthy controls after adjustment for age and sex. IDE was increasingly associated with body mass index (BMI), fasting blood glucose, C-peptide, hemoglobin A1c (HbA1c), insulin resistance, and triglycerides. In stratified analyses, we found a decreasing partial correlation between IDE and HbA1c in patients diagnosed with AD and a decreasing partial correlation between IDE and C-peptide in healthy controls. In patients diagnosed with T2DM, we found no partial correlations.

CONCLUSION: These results indicate that IDE is essential in metabolic function and might reflect metabolic status, although it is not yet a biomarker that can be utilized in clinical practice. Further research on IDE in human blood may provide crucial insights into the full function of the enzyme.

BACKGROUND: Movement behaviours, such as sedentary behaviour (SB) and moderate to vigorous physical activity (MVPA), are linked with multiple aspects of health and can be influenced by various pain-related psychological factors, such as fear of movement, pain catastrophising and self-efficacy for exercise. However, the relationships between these factors and postoperative SB and MVPA remain unclear in patients undergoing surgery for lumbar degenerative conditions. This study aimed to investigate the association between preoperative pain-related psychological factors and postoperative SB and MVPA in patients with low back pain (LBP) and degenerative disc disorder at 6 and 12 months after lumbar fusion surgery.

METHODS: Secondary data were collected from 118 patients (63 women and 55 men; mean age 46 years) who underwent lumbar fusion surgery in a randomised controlled trial. SB and MVPA were measured using the triaxial accelerometer ActiGraph GT3X+. Fear of movement, pain catastrophising and self-efficacy for exercise served as predictors. The association between these factors and the relative time spent in SB and MVPA 6 and 12 months after surgery was analysed via linear regression models, adjusting for potential confounders.

RESULTS: Preoperative fear of movement was significantly associated with relative time spent in SB at 6 and 12 months after surgery (β = 0.013, 95% confidence interval = 0.004 to 0.022, p = 0.007). Neither pain catastrophising nor self-efficacy for exercise showed significant associations with relative time spent in SB and MVPA at these time points.

CONCLUSIONS: Our study demonstrated that preoperative fear of movement was significantly associated with postoperative SB in patients with LBP and degenerative disc disorder. This finding underscores the potential benefits of preoperative screening for pain-related psychological factors, including fear of movement, preoperatively. Such screenings could aid in identifying patients who might benefit from targeted interventions to promote healthier postoperative movement behaviour and improved health outcomes.

BACKGROUND: Integrating evidence-based midwifery practices improves healthcare quality for women and newborns, but an evidence-to-practice gap exists. Co-created quality improvement initiatives led by midwives could bridge this gap, prevent resource waste and ensure intervention relevance. However, how to co-create a midwife-led quality improvement intervention has not been scientifically explored.

OBJECTIVE: The objective of this study is to describe the co-creation process and explore the needs and determinants of a midwife-led quality improvement targeting evidence-based midwifery practices.

METHODS: A qualitative deductive approach using the Consolidated Framework for Advancing Implementation Science was employed. An analysis matrix based on the framework was developed, and the data were coded according to categories. Data were gathered from interviews, focus group discussions, observations and workshops. New mothers and birth companions (n = 19) were included through convenience sampling. Midwives (n = 26), professional association representatives, educators, policymakers, managers, and doctors (n = 7) were purposely sampled.

RESULTS: The co-creation process of the midwife-led Quality Improvement intervention took place in four stages. Firstly, core elements of the intervention were established, featuring a group of midwife champions leading a quality improvement initiative using a train-the-trainers approach. Secondly, the intervention needs, context and determinants were explored, which showed knowledge and skills gaps, a lack of shared goals among staff, and limited resources. However, there was clear relevance, compatibility, and mission alignment for a midwife-led quality improvement at all levels. Thirdly, during co-creation workshops with new mothers and companions, the consensus was to prioritise improved intrapartum support, while workshops with midwives identified enhancing the use of birth positions and perineal protection as key focus areas for the forthcoming Quality Improvement intervention. Lastly, the findings guided intervention strategies, including peer-assisted learning, using existing structures, developing educational material, and building stakeholder relationships.

CONCLUSIONS: This study provides a practical example of a co-creation process for a midwife-led quality improvement intervention, which can be relevant in different maternity care settings.

PURPOSE: To examine differences in health-related quality of life (HRQoL) between native and foreign-born gynaecological cancer patients in Sweden, taking into account clinical, demographic, and socioeconomic factors.

METHODS: The 30-item European Organisation for Research and Treatment of Cancer quality of life questionnaire (QLQ-C30) and a study-specific questionnaire covering demographic and socioeconomic factors were answered by 684 women aged ≥ 18 years old, diagnosed in 2014, 2016, or 2018 with gynaecological cancer in the Stockholm-Gotland health care region, Sweden. Clinical data were obtained from the Swedish Cancer Register. Data were analysed using the Kruskal-Wallis test and linear regression.

RESULTS: The women had a mean age of 65.4 years, with 555 (81.1%) born in Sweden, 54 (7.9%) in other Nordic countries (ONC), 43 (6.3%) in other European countries (OEC), and 32 (4.7%) in non-European countries (NEC). HRQoL differed significantly between the four groups for 14 of the 15 QLQ-C30 scales/items. On average, Swedish-born women scored 2.0, 15.2, and 16.7 points higher for QoL/functioning scales/items and 2.2, 14.1, and 18.7 points lower for symptom scales/items, compared with ONC-, OEC-, and NEC-born women, respectively. In adjusted analyses, none of the differences between Swedish-born and ONC-born women were significant, while for OEC- and NEC-born women the differences were significant for most QLQ-C30 scales/items.

CONCLUSION: HRQoL differs between native and foreign-born gynaecological cancer patients in Sweden, with lower HRQoL the further from Sweden the women are born. A more individualised cancer care, with tailored support to optimize HRQoL is needed for this vulnerable group of patients.

AIM: With an interest in providing knowledge for person-centred care, our overall goal is to contribute a greater understanding of diversity among patients in terms of their preparedness before and up to six months after colorectal cancer surgery. Our aim was to describe and provide a tentative explanation for differences in preparedness trajectory profiles.

MATERIAL AND METHODS: The study was explorative and used prospective longitudinal data from a previously published intervention study evaluating person-centred information and communication. The project was conducted at three hospitals in Sweden. Patient-reported outcomes measures, including the Longitudinal Preparedness for Colorectal Cancer Surgery Questionnaire, were collected before surgery, at discharge, and four to six weeks, three months, and six months after surgery. Clinical data were retrospectively obtained from patients' medical records. We used latent class growth models (LCGMs) to identify latent classes that distinguish subgroups of patients who represent different preparedness trajectory profiles. To determine the most plausible number of latent classes, we considered statistical information about model fit and clinical practice relevance. We used multivariable regression models to identify variables that explain the latent classes.

RESULTS: The sample (N = 488) comprised people with a mean age of 68 years (SD = 11) of which 44% were women. Regarding diagnoses, 60% had colon cancer and 40% rectal cancer. The LCGMs identified six latent classes with different preparedness for surgery and recovery trajectories. The latent classes were predominantly explained by differences in age, sex, physical classification based on comorbidities, treatment hospital, global health status, distress, and sense of coherence (comprehensibility and meaningfulness).

CONCLUSION: Contrary to the received view that emphasizes standardized care practices, our results point to the need for adding person-centred and tailored approaches that consider individual differences in how patients are prepared before and during the recovery period related to colorectal cancer surgery.

Bakgrund

Bipolär sjukdom drabbar årligen cirka två procent av världens befolkning vilket leder till lidande för ett stort antal människor. Bipolär sjukdom påverkar hela livet och kan leda till negativa konsekvenser för patientens livssituation. Sjukdomen innebär både en psykosocial funktionsnedsättning och en nedsatt arbetsförmåga. Patienter med bipolär sjukdom har ett stort och varierande omvårdnadsbehov och det är viktigt att belysa dessa patienters upplevelser för att förbättra framtida omvårdnad.  

Syfte

Syftet var att beskriva patienters upplevelse av omvårdnad vid bipolär sjukdom inom psykiatrisk öppen- och slutenvård. 

Metod

Studien var en icke-systematisk litteraturöversikt baserad på 15 vetenskapliga originalartiklar med kvalitativ ansats som hittats i databaserna PubMed och CINAHL. Utifrån Sophiahemmets Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet har artiklarna kvalitetsgranskats. Artiklarna har sammanställts och analyserats till ett resultat med hjälp av integrerad dataanalys. 

Resultat

Vid resultatsammanställningen identifierades följande tre huvudkategorier; upplevelser av mellanmänskligt samspel, upplevelser av sjuksköterskor i vårdmiljön samt upplevelser av att få hjälp till tillfrisknande. De tre huvudkategorierna delades i sin tur upp i sju underkategorier. Resultatet visade att omvårdnadsrelationer, omvårdnadspersonalens egenskaper samt att få vården anpassad efter individuella behov var av stor betydelse för såväl patienters upplevelse av den psykiatriska omvårdnaden som för deras tillfrisknande.

Slutsats

I resultatet framkommer hur tydligt omvårdnadsrelationer, omvårdnadspersonalens egenskaper samt vårdanpassad efter individuella behov påverkar varandra och patienters upplevelse av vården. Omvårdnadspersonalens egenskaper är en viktig förutsättning för att skapa en god relation. Det i sin tur är en viktig grund för att patienten ska kunna öppna upp sig och dela med sig av sina problem. Att öppna upp sig är en förutsättning för att sjuksköterskor ska kunna ge individanpassad omvårdnad.

Bakgrund: Ungefär tio procent av Sveriges befolkning har rapporterat känslor av ensamhet. Det är ett utbrett problem, särskilt bland äldre och beskrivs öka risken för bland annat depression, suicidalitet, kardiovaskulär sjukdom samt generell mortalitet. Hundar har visat sig kunna spela en roll i erbjudandet av såväl emotionellt som socialt stöd och kan användas som resurs i vården. Sedan 1990-talet har sjuksköterskor haft befogenhet att besluta om användning av hundar som en omvårdnadsåtgärd. Trots detta saknas det ännu tydliga implementationsriktlinjer.

Syfte: Att undersöka hundens påverkan på äldres hälsa i relation till ensamhet.

Metod: En icke-systematisk litteraturöversikt genomfördes. Sexton vetenskapliga artiklar av hög till medelhög kvalitet, med både kvantitativ och kvalitativ ansats inkluderades. Datainsamlingen genomfördes med syftesrelevanta sökord och termer, i CINAHL, PubMed, PsychInfo och Web of Science samt kompletterades med manuella sökningar och Google Scholar.

Resultat: Litteraturöversiktens resultat lyfter fram hundens påverkan på mätbar och upplevd hälsa hos både ägare och interventionsdeltagare. Fyra huvudkategorier identifierades: Social påverkan, Fysisk påverkan, Psykisk påverkan och Emotionell påverkan. Hundägande och hund-assisterade interventioner hade samband med minskad ensamhet och isolering samt främjade samhörighet och gemenskap genom att bland annat förenkla social interaktion. Hundar bidrog också till bibehållen/ökad fysisk aktivitet, minskade depressiva symtom och ångest samt ökade välbefinnande och motivation.

Slutsats: Denna litteraturöversikt indikerade, trots frånvaro av direkta orsakssamband, att relationer och terapier, med hund, kan lindra ensamhet, främja samhörighet och påverka fysisk, psykisk samt emotionell hälsa positivt hos äldre. Integrering av hundar i omvårdnaden kan vara ett lämpligt komplement, för ensamma äldre.

Bakgrund

Varje år sker cirka 13 000 hjärtstopp i Sverige och det är en av de vanligaste dödsorsakerna internationellt sett. Vid hjärtstopp är hjärt- och lungräddning den främsta åtgärden för att rädda liv. En nyckelaspekt i detta är anhörigas upplevelser. Det finns gott om studier kring hur personal på sjukhus upplever hjärtstopp och hur de upplever anhörigas närvaro. Därav finns betydelse av att belysa anhörigas upplevelser av att bevittna hjärt- och lungräddning.

Syfte

Att belysa upplevelser och konsekvenser av att närvara vid hjärt- och lungräddning som anhörig.

Metod

Denna studie utgjorde en litteraturöversikt innehållande 15 vetenskapliga originalartiklar med såväl kvantitativ som kvalitativ metodik. Systematisk datainsamling skedde genom databassökningar i PubMed och CINAHL. För att bedöma artiklarna tillämpades bedömningskriterier från Sophiahemmets Högskola och resultaten från de inkluderade studierna genomgick en integrerad process för dataanalys.

Resultat

I resultatet identifierades tre kategorier; att få stanna, att bli sedd och att leva vidare. Resultatet visade att det fanns negativa och positiva upplevelser med att närvara under hjärt- och lungräddning. När en överblick gjordes framkom det att anhöriga ville närvara under återupplivningsförsöket. Vissa kände sig respekterade och omhändertagna medan andra kände sig bortglömda och ensamma. En ny vardag utformades för anhöriga efter att ha bevittnat hjärtstopp. Vissa drabbades av symtom som ångest och stress eller utvecklade depression på grund av att inte ha fått närvara under hjärt- och lungräddningen. Andra anhöriga kunde finna stöd i att prata, för att bearbeta händelsen och på nytt kunna uppskatta livet.

Slutsats

Resultatet av litteraturstudien visar att anhöriga i högre grad ville närvara vid hjärt- och lungräddning, snarare än att frånvara. Uppenbart var att flertalet anhöriga upplevde bristande information från vårdpersonalen. En ny vardag utformades, vissa drabbades av depression, ångest och stress medan andra kunde finna ny mening i livet.

Bakgrund: En av de största orsakerna till funktionsnedsättningar i världen är stroke. Stroke kan orsaka ett flertal komplikationer varav en av de vanligaste är svårigheter med kommunikation. Kommunikation är en viktig del i mötet mellan patient och vårdare och det är centralt för sjuksköterskan att ha kunskap om olika sätt att kommunicera med patienter som har kommunikationssvårigheter. Sjuksköterskan behöver ha kunskap om dessa kommunikationssvårigheter och patientens upplevelse av kommunikation under och efter vårdtiden för att kunna ge en god personcentrerad vård där patientens behov uppfylls. 

Syfte: Syftet var att belysa patienters upplevelse av kommunikationssvårigheter till följd av stroke. 

Metod: Denna icke-systematiska litteraturöversikt inkluderade 15 vetenskapliga artiklar, av dessa bestod 13 av kvalitativ ansats och två av en mixad metod. Med hjälp av olika kombinationer av sökord inhämtades samtliga artiklar från PubMed och CINAHL. Dessa har sedan utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet genomgått en kvalitetsgranskning. En integrerad dataanalys har använts för att analysera och sammanställa resultatet. 

Resultat: Resultatet delades upp i två huvudkategorier; kommunikation i vården och kommunikation efter vårdtiden. Även fem underkategorier har identifierats; tillit och bemötande, självständighet och stöd, sociala aktiviteter och interaktion, hopp och känslor till följd av kommunikationssvårigheter. Resultatet visade både positiva och negativa upplevelser kring kommunikationssvårigheter. Ett mönster som upptäcktes var att negativa känslor var kopplat till den akuta fasen och att positiva känslor uppstod i ett senare skede. 

Slutsats: Studien visar att sjuksköterskor behöver bemöta och stötta strokeöverlevare och använda sig av god kommunikation genom att prata direkt till patienten, låta personen tala till punkt, samt lyssna på patienten och anpassa informationen till patienten. Detta kommer stärka patientens tillit till vården, självständighet, sociala förmåga, känsla av hopp samt minska de negativa känslorna som uppstår efter en stroke.

Bakgrund

När barn är inneliggande på sjukhus så deltar ofta föräldrarna i omvårdnaden enligt vårdfilosofin familjecentrerad omvårdnad. Detta är oftast positivt både för föräldrar och barn men det kan även leda till svårigheter i mötet mellan föräldrar och vårdpersonal eftersom de ska dela på omvårdnadsansvaret. För att föräldrar ska känna sig trygga i detta bör vårdpersonalen uppmuntra deras egenmakt. Genom att föräldrarna upplever mötet positivt kan ett partnerskap mellan vårdpersonal och föräldrar skapas.

Syfte

Syftet var att belysa hur föräldrar till barn som är inneliggande på sjukhus upplever mötet med vårdpersonalen.

Metod

Studiedesignen var en litteraturöversikt som baserades på 21 vetenskapliga originalartiklar med både kvalitativ och kvantitativ ansats. Databaserna PubMed och CINAHL användes för datainsamling och artiklarna inhämtades genom att sökord kombinerades ihop i sökblock. Artiklarna har kvalitetsgranskats utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet. En integrerad dataanalys genomfördes.

Resultat

Resultatet sammanställdes i fyra huvudkategorier; relationsskapande möten, information i mötet, roller i mötet samt känslor och behov i mötet. Resultatet visade till exempel att föräldrarna fann det betydelsefullt att vårdpersonalen var förtroendeingivande, visade respekt och kunde fungera som guider. Andra viktiga förmågor var att kunna kommunicera och delge information på ett anpassat sätt och att de kunde hjälpa föräldrarna att hitta och känna sig trygga i sin roll samt hjälpa dem att hantera sina känslor.

Slutsats

Föräldrar upplevde att kvaliteten på mötet med vårdpersonalen i hög utsträckning kunde påverka deras känsla av egenmakt och hur de kunde hantera sina känslor. Genom att mötet anpassas efter deras önskemål och förutsättningar kan föräldrarna öka sin delaktighet i omvårdnaden och på så sätt kan ett gynnsamt partnerskap etableras. 

Bakgrund 

Behovet av palliativ vård är i dagens samhälle mer påträngande och omfattande än någonsin. Enligt beräkningar befinner sig omkring 56,8 miljoner människor runt om i världen varje år i ett palliativt skede och endast cirka 12 procent av det globala palliativa vårdbehovet anses vara tillfredsställt. Tidigare forskning har påvisat en bristande förståelse och kunskap om palliativ vård hos såväl allmänheten som patienter och hälso- och sjukvårdspersonal. Att sammanställa befintlig forskning är av avgörande betydelse och kan bidra till att öka förståelsen och kunskapen om palliativ vård vilket i sin tur kan förbättra vården och livskvaliteten för dessa patienter. 

Syfte 

Syftet med denna litteraturöversikt var att belysa upplevelsen av lidande hos patienter i det palliativa skedet. 

Metod 

Icke-systematisk litteraturöversikt baserad på 19 vetenskapliga artiklar från databaserna PubMed och CINAHL. Utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet har alla artiklar som använts i denna studie klassificerats. Litteraturöversiktens resultat analyserades med metoden integrerad dataanalys med deduktiv analys. 

Resultat 

I litteraturöversiktens sammanställning av resultatet presenterades tre teman: sjukdomslidande, vårdlidande samt livslidande. Resultatet visade att kommunikation, förståelse, empati och symtombehandling var centrala aspekter för att uppnå en god palliativ vård, upprätthålla värdighet och lindra lidande för palliativa patienter. 

Slutsats 

Denna litteraturöversikt identifierade upplevelser av olika former av lidande inom palliativ vård och resulterade i insikter som kan bidra till utveckling och förbättring av den palliativa vården, och framför allt för att kunna minimera och lindra lidande hos denna patientgrupp. Centrala premisser som identifierades var en god kommunikation, förståelse, empati, stöd och adekvat symtombehandling. Litteraturöversikten kan bidra till en ökad kunskap och förståelse för patienter i ett palliativt skede och vilka behov dessa patienter har. 

Bakgrund

Ställningstagande till hjärt-lungräddning (HLR) innebär att utifrån ett medicinskt perspektiv väga nyttan av behandling mot riskerna som detta medför, samtidigt som patientens vilja tas i beaktande. Patienten kan behöva stöttning för att kunna vara delaktig i beslut kring den egna vården och det är sjuksköterskans uppgift att vägleda patienten i detta. Med hjälp av sjuksköterskan kan den existentiella hälsan främjas genom samtal om livet och synen på döden och lidandet. För att öka förståelsen och kunskapen kring dessa beslut finns det ett behov av att belysa patientens möjlighet att vara delaktig.

Syfte 

Syftet var att belysa patientens möjlighet att vara delaktig vid ställningstagande inför beslut om hjärt-lungräddning (HLR) vid inneliggande sjukhusvård.

Metod

Designen var en icke-systematisk litteraturöversikt och resultatet utformades med stöd i 15 vetenskapliga artiklar. Datainsamling utfördes i databaserna PubMed och CINAHL med hjälp av söktermer och artiklarna i resultatet kvalitetsgranskades utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag. En integrerad dataanalys genomfördes för sammanställning av resultatet. 

Resultat

Utifrån resultatets innehåll utformades tre huvudkategorier; Kunskap kring hjärt-lungräddning vid ställningstagande, Tydlig dokumentation och tidig information om ställningstagande och Individuell diskussion med ansvarig läkare vid ställningstagande. Resultatet visade att de flesta patienter ville vara delaktiga i ställningstagande inför beslut om HLR, däremot var det många som inte fick chansen. Resultatet lyfte omständigheter och orsaker till detta samt hur vi kan inkludera patienter. 

Slutsats 

I vissa fall väljer vårdpersonal att exkludera patienten från ställningstagande. Studiens resultat betonar hur brist på delaktighet kan orsaka onödigt lidande för patienten och att detta med olika medel kan förhindras. Framför allt belyste studien en ökad möjlighet att vara delaktig när patienten får tidig information, det finns tydlig dokumentation och en god inställning till patientdeltagande hos vårdpersonal.

Bakgrund 

Närstående är viktiga i palliativ vård och även de behöver hälso- och sjukvårdspersonalens stöd. Att vara närstående inom palliativ vård kan utgöra en stor börda och påverka den fysiska, existentiella, psykologiska och emotionella hälsan innan och efter dödsfallet. Hälso- och sjukvårdspersonal har en viktig roll i att stötta de närstående inom den palliativa vården. Det finns förbättringsmöjligheter gällande ouppfyllda stödbehov som utan åtgärd kan få konsekvenser för de närståendes livskvalitet och hälsa.

Syfte

Att belysa närståendes upplevelser relaterade till stöd från hälso- och sjukvårdspersonal inom palliativ vård.

Metod

En icke-systematisk litteraturöversikt genomfördes baserad på 15 vetenskapliga artiklar med kvalitativ, mixad metod och kvantitativ design. De inkluderade artiklarna inhämtades från databaserna PubMed och CINAHL. Artiklarna har genomgått kvalitetsgranskning utifrån Sophiahemmets bedömningsmall för vetenskaplig klassificering och kvalitet. Resultatet analyserades och sammanställdes genom en integrerad dataanalys.

Resultat

I resultatet identifierades tre huvudkategorier: Upplevelsen av information som stöd, Upplevelsen av praktiskt stöd samt Upplevelsen av emotionellt stöd. Ärlig och anpassad information i rätt tid, en relation med hälso- och sjukvårdspersonal som byggde på empati och ömsesidighet, närståendes delaktighet i vården, hjälp med praktiskt stöd, upplevelsen av att vara i goda händer samt hälso- och sjukvårdspersonals tillgänglighet var centrala aspekter för att närstående skulle uppleva sig som stöttade.

Slutsats

Litteraturstudien visade att närstående upplevde att stöd från hälso- och sjukvårdspersonal var viktigt. Uppfyllda stödbehov ledde till självförtroende, känsla av lättad börda och coping. Ouppfyllda stödbehov ledde till ökad sårbarhet och känsla av övergivenhet och frustration. Det framkom en ömsesidighet mellan patienter och närstående och där god vård av patienten ledde till upplevelsen av att vara i goda händer hos de närstående. Ökad förståelse för närståendes upplevelser av stöd kan både medvetandegöra och öka kvaliteten på den palliativa vården.

Bakgrund

Till följd av stroke kan förändringar samt förlust av kroppsliga funktioner uppstå. Förändringar kan på olika sätt påverka personens förmåga att äta och upplevelse av måltiden. Måltiden utgör en integrerad del av det sociala livet och är förknippad med kultur, livsstil, samhörighet och välbefinnande. Ätsvårigheter efter stroke kan därmed få flera psykosociala konsekvenser och inverka på det dagliga livet och välbefinnandet.

Syfte

Syftet var att belysa psykosociala aspekter av måltidssituationen hos personer med ätsvårigheter till följd av stroke.

Metod

En icke-systematisk litteraturöversikt utfördes baserat på 15 vetenskapliga originalartiklar med kvalitativ och kvantitativ design. Artiklarna inhämtades från databaserna PubMed och CINAHL med hjälp av utvalda relevanta sökord för syftet. Alla artiklar granskades utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet. Resultatet sammanställdes och analyserades med en integrerad dataanalys. 

Resultat

I sammanställningen av resultatet identifierades tre huvudkategorier; En förändrad tillvaro, Främmande känslor och Samspelet med omgivningen. Resultatet visade att ätsvårigheter orsakade olika former av begränsningar i måltidssituationer och det sociala livet. Det krävdes anpassningar för att hantera nya situationer och för det användes olika strategier. Ätsvårigheter framkallade negativa känslor vilket berörde den egna självbilden. Det fanns en strävan att passa in bland omgivningen och interaktionen med omgivningen upplevdes olika.

Slutsats

Ätsvårigheter hade flera psykosociala konsekvenser vilket inverkade på känslomässiga och sociala processer i det dagliga livet. Ätsvårigheterna orsakade begränsningar i måltiden och måltidsrelaterade aktiviteter där förhållandet till måltiden som en social, kontextuell och njutbar aktivitet kom att förändras. Resultatet tyder på att ätsvårigheter är mycket komplext eftersom det påverkar flera aspekter av att leva och att vara människa.

Bakgrund

Psykisk ohälsa hos äldre patienter är ett stort växande samhällsproblem. Äldre patienter har en större benägenhet att drabbas av psykisk ohälsa på grund av förändringar i livssituationen. Detta växande problem kräver kunskap och adekvat utbildning hos vårdpersonalen för att bemöta dessa patienter på ett personcentrerat och värdigt sätt.

Syfte

Syftet är att beskriva hur äldre personer med psykisk ohälsa upplever sig bemötta i hälso- och sjukvården.

Metod

Denna icke-systematiska litteraturöversikt baseras på 14 vetenskapliga artiklar. Dessa artiklar är hämtade från PubMed, CINAHL och PsycInfo. Alla artiklar har bedömts utifrån Sophiahemmets bedömningsunderlag för att kvalitetssäkra informationen. Resultatet bearbetades och analyserades med hjälp av en integrerad dataanalys.

Resultat

Tre huvudkategorier identifierades vid sammanställning av resultatet, dessa tre huvudkategorier är: Att bli lyssnad på, kommunikation och delaktighet i egen vård. Resultatet visade på vad äldre värdesätter i mötet med vårdpersonal och vilka faktorer som kan leda till att äldre inte väljer att söka vård för psykisk ohälsa. Respekt, engagemang och att bli tagen på allvar är centrala delar i mötet mellan patienter och vårdpersonal.

Slutsats

Äldre patienter väljer i stort utsträckning att prioritera bort behovet av att söka hjälp för psykisk ohälsa. Detta på grund av att psykisk ohälsa ses som en naturlig del av åldrandet både hos patient och vårdpersonal, samt rädsla för att bli illa bemött.

Bakgrund  

Antalet patienter på akutmottagningar ökar globalt och patientsäkerhet rapporteras vara ett problemområde i hela världen. Miljön på akutmottagningen kännetecknas av hög arbetsbelastning, få resurser och lite tid. Detta kan uppfattas som rörig och oförutsägbar för patienten, vilket kan innebära utmaningar i mötet mellan de två parterna. Ett gott bemötande främjar egenmakt och ökar självkänslan vilket är avgörande för hälsa och välbefinnande medan ett bristande bemötande kan innebära konsekvenser för patienten.

Syfte

Syftet var att belysa vuxna patienters upplevelser av bemötandet på somatisk akutmottagning.

Metod

En icke-systematisk litteraturöversikt med 15 vetenskapliga originalartiklar med kvalitativ, kvantitativ eller mixad metoddesign. Artiklarna samlades in via databaserna PubMed och CINAHL och har kvalitetsgranskats utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet. Integrerad dataanalys användes för att sammanställa resultatet.

Resultat

Resultatet presenterades med två huvudkategorier: positiva upplevelser av bemötande och negativa upplevelser av bemötande. De positiva upplevelserna bestod av att bli informerad och vara delaktig, att bli respekterad och lyssnad på samt att bli behandlad som en egen person. De negativa upplevelserna bestod av upplevelser som att inte bli tagen på allvar, att känna sig bortglömd, att känna kontrollförlust och att uppleva bristande kommunikation.

Slutsats

Upplevelsen av bemötande påverkades av den vård som hälso- och sjukvårdspersonalen bedrev. De som blev bemötta utifrån ett personcentrerat förhållningssätt hade positiva upplevelser som att vården bedrevs utifrån den individuella personens resurser och behov samtidigt som de blev respekterade och lyssnade på. Vård som inte utgick från patientens behov och berättelse fick patienterna att känna sig bortglömda och att de inte blev tagna på allvar, samtidigt som en del upplevde maktlöshet, kontrollförlust och en känsla av sårbarhet. Denna föreliggande litteraturöversikt bidrar med kunskap och förståelse för hur patienterna upplever bemötandet på akutmottagningen.

Bakgrund

Känslan av ensamhet är en utmaning som ofta följer åldrandet. Denna subjektiva upplevelse kan vara både frivillig och ofrivillig. Ofrivillig ensamhet kan vara plågsam och påverka personens hälsa negativt. Äldre som bor på särskilda boenden befinner sig i en särskilt utsatt situation, där flytten ofta medför betydande förändringar i deras livssituation. Dessa förändringar kan inkludera minskade sociala relationer, interaktioner och nätverk. Det är därför av yttersta vikt ur ett hälsoperspektiv att förstå och hantera känslor av ensamhet bland äldre på särskilda boenden (SÄBO), samt identifiera effektiva omvårdnadshandlingar som kan förebygga och minska ensamhetskänslor bland dessa personer.

Syfte

Syftet var att beskriva omvårdnadshandlingar som minskar och förebygger känslan av ensamhet hos äldre boende på SÄBO.

Metod

En icke-systematisk litteraturöversikt utfördes baserad på 15 vetenskapliga originalartiklar med både kvalitativ och kvantitativ design. Artiklarna har inhämtats från databaserna PubMed, CINAHL och PsycInfo med hjälp av sökord i olika kombinationer. Artiklarna har genomgått kvalitetsgranskning utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet.

Resultat

Resultatet visar att terapi, meningsfulla sociala interaktioner och deltagande i aktiviteter har positiv effekt när det gäller att förebygga och minska ensamhet bland äldre på särskilda boenden. Integrering av dessa aspekter i äldreomsorgsprogram är viktigt för att förbättra äldres livskvalitet och välbefinnande. Resultatet analyserades med en integrerad dataanalys, och sammanställdes i tre huvudkategorier: Terapi, Meningsfulla sociala interaktioner och relationer, och Deltagande i aktiviteter.

Slutsats

Terapiformer såsom skratt-terapi, djurassisterad terapi och trädgårdsterapi, tillsammans med delaktighet i meningsfulla aktiviteter, positiva relationer med personalen och samhällsengagemang, har identifierats som viktiga faktorer som kan förbättra äldres psykiska och fysiska välbefinnande samtidigt som de reducerar känslor av ensamhet. Vidare kan terapiformer som främjar KASAM-aspekter (sammanhang, meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet) spela en viktig roll i att minska ensamhet och främja äldres övergripande välbefinnande. En stark KASAM kan bidra till att minska risken för ensamhet genom att öka förmågan att förstå, hantera och hitta mening i sociala relationer och aktiviteter.

Bakgrund

Fetma och övervikt är folkhälsosjukdomar som har ökat under åren globalt till den grad att WHO klassar det som en epidemi. I Sverige har varannan vuxen något av dessa tillstånd. Det finns en lång rad komplikationer till dessa tillstånd och några är till och med dödliga. Det finns många studier kring viktminskning i kombination med digitala hälsoverktyg och resultaten är ofta goda på kort sikt, men de långsiktiga resultaten är generellt sett dåliga. Olika studier lyfter de digitala verktygen som en möjlighet att förbättra vården för överviktiga människor. Begreppet "långsiktigt" är av stor betydelse inom vården när det kommer till att behålla viktreducering. Sex månader har valts som startpunkt för vad “långsiktigt” innebär.

Syfte

Syftet med denna studie är att belysa e-hälsa och dess påverkan på långsiktig viktnedgång hos personer med övervikt och fetma.

Metod

En icke-systematisk litteraturöversikt har använts baserad på 15 vetenskapliga artiklar med kvantitativ och mixad ansats. Databaserna PubMed och Cinahl har använts för att söka och hitta artiklar med hjälp av relevanta termer för arbetet. Alla artiklar har kvalitetsgranskats utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet. En integrerad dataanalys har använts för att sammanställa resultaten.

Resultat

Fysisk aktivitet, matvanor, notiser/påminnelser och flerkomponentsinterventioner har identifierats som kategorier. Resultatet visar att de interventioner som erbjuds under längre perioder har bättre resultat kring långsiktig viktnedgång. Att individerna i interventionerna stöttas genom antingen personlig kontakt eller digitala påminnelser och meddelanden är av stor vikt och bidrar till att individerna fortsätter gå ned i vikt och bibehåller denna i högre grad.

Slutsats

Personligt anpassade interventioner ger bättre resultat när man riktar in sig på flera olika delar för att nå viktminskning under långa perioder. Resultaten på området varierar och mer forskning behövs för att dra några slutsatser om hur man kan optimera interventionerna.

Background: Prior research has demonstrated an elevated risk of Alzheimer's disease (AD) among individuals diagnosed with type 2 diabetes mellitus (T2DM). Insulin resistance is a potential common link between these conditions, and it is associated with AD due to the insulin-degrading enzyme (IDE), which also degrades amyloid-β (Aβ) in the brain. It has been suggested that high insulin levels may hinder IDE's effective degradation of Aβ, contributing to plaque formation. IDE is measurable in blood and is a promising biomarker for AD risk assessment and diagnosis. IDE has been demonstrated to decrease in blood from patients with cognitive impairment, but the overall knowledge about IDE in human blood is sparse. The aim of the thesis was to increase knowledge of the relationship between insulin resistance and AD, focusing on IDE as a biomarker for risk assessment and diagnosis of AD.

Study participants: In study I, we included patients with type 2 diabetes (n=46) and compared them with patients without metabolic diseases (n=18). Serum samples were obtained from the Sophiahemmet biobank. In study II, we used post-mortem plasma samples from patients with Alzheimer's disease (n=18) and compared them with non-demented controls (n=6). These samples were obtained from the Netherlands Brain Bank. In study III, where we had three groups, we recruited patients with Alzheimer's disease (n=9) from a dementia care facility and healthy volunteers from Sophiahemmet University and Sophiahemmet Health Center (n=64). The serum samples from these individuals were then compared with serum samples from patients diagnosed with type 2 diabetes from Study I.

In Study IV, we utilized data from the Swedish BPSD (Behavioral and Psychological Symptoms of Dementia) registry. This registry is used by healthcare units that work with patients with neurocognitive disorders and contains information about the patient's diagnosis, drug treatment, and behavioral and psychological symptoms. We selected a group of AD patients prescribed some form of antidiabetic drug treatment and analyzed whether the type of treatment impacted the registered behavioral and psychological symptoms.

Methods: In study I-III, ELISA was used to analyze blood samples for levels of IDE and other metabolic markers. In study II, Luminex multiplex was used to measure inflammatory markers. These biomarkers and clinical data were analyzed statistically to investigate differences between groups and correlations between variables. In study IV, the association between BPSD and antidiabetic drug treatment was investigated using a bivariate logistic regression model, adjusted for age, sex, specific diagnosis, and drug treatment.

Results: The results showed that patients with T2DM had higher serum IDE levels than patients without metabolic diseases, patients diagnosed with AD, and healthy volunteers. The results also indicated that higher IDE levels were associated with older age, higher weight, and elevated blood glucose. In the samples from the brain bank, we found that higher IDE levels were correlated to increased levels of inflammatory markers and total tau.

In the analysis of registry data, we found that the prescription of metformin, one of the most common drugs for type 2 diabetes, was associated with lower odds for symptoms of depression and anxiety. This association was not observed for any other antidiabetic drug.

Conclusion: The results suggest that IDE may be an essential factor in metabolic function but may also be associated with significant risk factors for neurocognitive disorders, such as inflammation. Although based on smaller studies, these findings contribute to the limited knowledge of IDE in human blood. Reduced IDE levels have been linked to an increased risk of AD. If patients diagnosed with T2DM have elevated IDE levels, a decrease in IDE levels possibly would indicate that the patient is at higher risk of or even in an early stage of AD. As interest in blood-based biomarkers grows, IDE emerges as a stable and reliable candidate in this thesis. Additionally, the research raises attractive possibilities for enhancing treatment strategies for AD patients experiencing affective symptoms. Metformin is believed to increase IDE levels and has previously been suggested to treat affective disorders and AD. Further investigation is needed to explore this promising avenue.

Bakgrund

Sedan förlossningsvården ändrat sina riktlinjer kring induktion har induktionerna i Sverige ökat. Detta innebär att allt fler kvinnor genomgår behandlingar under sin förlossning som kan vara påfrestande för dem. Tidigare forskning har visat att kvinnors upplevelser av delaktighet och stöd är viktiga faktorer för en positiv förlossningsupplevelse. Kunskap om kvinnors upplevelser av induktion kan ge barnmorskan bättre förutsättningar att stödja dessa kvinnor till en positiv förlossningsupplevelse.

Syfte

Syftet var att beskriva kvinnors upplevelser av induktion vid fullgången graviditet.

Metod

En litteraturöversikt med systematisk metod utfördes. Artikelsökning utfördes i databaserna Pubmed och CINAHL, där 16 artiklar valdes ut till resultatet. För att säkerställa kvalitén på de valda artiklarna användes en kvalitetsmatris för granskning av artiklarna. En Integrerad analysmetod har tillämpades för att sammanställa resultat.

Resultat

Fyra huvudkategorier som representerade kvinnors upplevelser av induktion framkom. Dessa var; Information, En ny resa, Beslutsprocessen och Förlossningsupplevelsen. Inom dessa kategorier framkom underkategorier; Att ställa om, En känsla av lättnad, Varierande upplevelser av information, Information relaterat till riskerna, Delaktighet och Ett beslut färgat av andras bedömningar och en rädsla att skada barnet.

Slutsats

Kvinnors upplevelser av induktion är varierande och trots att de kan uppleva induktionens olika delar som påfrestande, så har de förmågan att ställa om och hitta fördelar med induktionen. De delar av induktionen som upplevs som mest otillfredsställande hos kvinnor kan kopplas till information och delaktighet. Barnmorskans roll är av stor vikt när det kommer till att stödja kvinnor som genomgår induktion. Genom att stärka deras upplevelse av delaktighet, både under beslutsprocessen och förlossningen, kan barnmorskan bidra till en positiv förlossningsupplevelse hos dessa kvinnor.

Bakgrund: Självskadebeteende är ett problem som ökat i samhället. Personer med självskadebeteende som söker vård upplever ofta att de blir bemötta av stigmatiserande attityder och att de inte blir sedda som individer. Vårdpersonal uppger att de saknar kunskap om självskadebeteende och att detta bidrar till ett fördomsfullt bemötande gentemot patientgruppen. Stigmatisering kan få personer med självskadebeteende att känna sig mindre värda. Detta kan utgöra hinder för en tillitsfull relation mellan dem och vårdpersonal. Genom att sammanställa aktuell forskning kan det bidra till en ökad medvetenhet om hur vårdpersonalens bemötande påverkar personer med självskadebeteende.  

Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva hur personer med självskadebeteende upplever bemötandet inom hälso- och sjukvården. 

Metod: En icke-systematisk litteraturöversikt som baserades på 18 vetenskapliga originalartiklar med kvalitativ eller mixad metod. Artiklarna samlades in från databaserna PubMed, CINAHL och PsycINFO. Samtliga artiklar har kvalitetsgranskats utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet. Resultatet sammanställdes och analyserades med en integrerad dataanalys.

Resultat: Vid sammanställning av resultatet identifierades fyra huvudkategorier; Negativt bemötande, Positivt bemötande, Upplevelser av vårdmiljön samt Önskemål till vårdpersonal. Resultatet visade att personer med självskadebeteende ofta upplevde ett stigmatiserat bemötande från vårdpersonal. Upplevelser av negativt bemötande ledde till känslor av skam och minskad tillit. Ett empatiskt och fördomsfritt bemötande, där de blev sedda som unika individer, beskrevs som betydelsefullt för personer med självskadebeteende.

Slutsats: Denna litteraturöversikt belyste betydelsen av ett professionellt bemötande. Utbildningar om självskadebeteende och kommunikationsstrategier kan bidra till en ökad förståelse och kunskap om patientgruppen. Detta kan i sin tur främja ett bemötande där sjuksköterskan och personer med självskadebeteende möts på ett mellanmänskligt plan. 

Bakgrund

När ett barn är svårt sjuk kan pediatrisk palliativ vård vara en lämplig vårdform. Den palliativa vården fokuserar på att lindra när tillståndet inte går att vårda kurativt och bota och är en total omvårdnad av barnet och föräldrarna både fysiskt och psykiskt. Sjuksköterskans jobb inom den pediatriska palliativa vården innebär att vårda barn och familj, och bygga en relation till båda. Sjuksköterskan ska arbeta för att göra föräldrar delaktiga och hjälpa till att stötta när det behövs. Teorin om Personcentrerad omvårdnad betonar även relationsbygget mellan sjuksköterska och patient samt familj för att främja patientens och föräldrars delaktighet i omvårdnaden.

Syfte

Syftet var att beskriva föräldrars upplevelse av delaktighet inom pediatrisk palliativ vård.

Metod

Denna litteraturöversikt har varit icke-systematisk och de 15 inkluderade originalartiklarna har varit av både kvalitativ, kvantitativ samt mixad metod. Sökningar efter artiklar har gjorts i PubMed och CINAHL och de valda artiklarna har kvalitetsgranskats enligt Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag. Datan har analyserats med hjälp av en integrerad dataanalys.

Resultat

Sammanställningen av resultatet har genererat tre huvudteman; delaktighet genom tvåvägskommunikation, delaktighet genom beslutsfattande, samt delaktighet genom närvaro i vården. Samtliga studier visade att föräldrar har ett behov av tillräcklig information från sjuksköterska och annan vårdpersonal för att de skulle kunna vara delaktiga i barnets vård. När föräldrar fick informationen de behövde och ville ha, minskade ångest och oro, samtidigt som viljan och möjligheten för delaktighet ökade.

Slutsats

Litteraturöversikten har visat att föräldrar vill vara delaktiga i sitt barns vård till olika grad. Sjuksköterskan behöver arbeta personcentrerat för att säkerställa att alla barn och föräldrar får vara delaktiga på det sättet som de önskar. När vården är personcentrerad ökar dess kvalitet samt graden av nöjdhet hos patienter och föräldrar.